Nu har det gått en och en halv vecka efter operationen, som läkarna menade gick väldigt bra. Under dessa tio dagar har vi – och inte minst mamma – väntat på att funktionerna ska återvända till vänster sida. Det har gått trögt.
Först såg vi en förbättring i ansiktet. Efter fyra dagar började vänster mungipa följa med och symmetrin återvände. De senaste dagarna har även klangen i rösten och mammas speciella sätt att intonera återvänt. Det så viktiga talet finns där igen. Det låter som Lisa.
I mitten av veckan återvände lite mer kraft till benet. Små vickningar på tårna, en medveten tanke som lyfte knät, om än aldrig så lite. Tanke som blev till kraft, signaler från hjärnan som nådde sitt mål. Det gick åt rätt håll.
Men armen då? Handen? (eller ”den dumma köttklon” som mamma kallar den) Kirurgen Gaston hade uppmanat till tålamod, sagt att det kan ta två till tre veckor för den myckna svullnaden runt såret att lägga sig, men det hjälpte inte. När man på två veckor har gått ifrån att vara en frisk, rörlig, ungdomlig kvinna till att plötsligt behöva köras runt i rullstol och få hjälp att klä sig och duscha, då kan vem som helst tappa tron och orken. Lägsta punkten nådde vi i mitten av veckan, då mamma helt enkelt inte visste var hon skulle finna kraften, orken och lusten att klara av det oändligt hårda arbete som ligger framför henne. Det var nattsvart.
Men så i lördags. Coffe bad mamma lyfta armen och hon protesterade. ”Det går inte”. Han stred på, ville se henne försöka. Då ryckte det till. Handflatan vändes upp mot taket. Mamma blev nästan lika förvånad själv. Efter detta lilla genombrott har även axeln börjat vakna. Små, små medvetna lyft ger resultat.
I dag påbörjas sjukgymnastiken och vi hoppas att detta bara är början. Vi hoppas att mamma når sitt uttalade mål.
Att kunna gå utan hjälpmedel när hon får flytta ifrån rehabcentret.
